Tack, och förlåt för att jag inte förstått

Det är först idag som jag förstod, och det slog ner som en blixt i skallen. Att det är inte bara för oss det är jobbigt, våran förbannade barnlöshet. Det betyder inte att vi gått runt och tyckt synd om oss själva och fnyst åt andras känslor, utan snarare att vi inte förstått hur det påverkar de som finns omkring oss. Våra familjer längtar, precis som vi längtar efter en son eller dotter, efter ett barnbarn eller syskonbarn. Våra vänner håller tummarna för att det ska bli ett till litet liv som de får se växa upp. Det är inte bara vi som längtar nu.

Den senaste veckan har vi fått så otroligt många fina kommentarer här på bloggen, mail, meddelanden på facebook, sms, telefonsamtal och t.o.m ett peppande mail från Singapore som syster Jessica skickat. Jag blir rörd över att ni tar er tid att fråga oss hur vi mår, vad som är våra framtidsplaner då vi hamnat i den här situationen, berättar att ni håller tummarna för våran skull och peppar oss att inte ge upp. Jag läser allt ni skrivit om och om igen, tar åt mig av den positiva energin och känner att hjärtat med sorgen i blir lite lättare att bära runt på.

Det betyder absolut inte att man inte räknas som stöd om man inte gråter ögonen ur sig för våran skull och tänker på oss 24/7. Innan vi själva hamnade i den här situationen hade jag inte haft en aning om vad jag skulle sagt till ett par som berättar om sin barnlöshet. Man vet inte vilka ord som passar eller hur man ska formulera sin känslor för att det inte ska låta "fel". Ska man prata om det öppet eller ska man låtsas som att det regnar trots att solen skiner?

Det spelar ingen roll vad ni säger eller inte säger, vi vet och känner vilka som backar upp oss och stöttar oss så att vi inte faller omkull när det blåser som hårdast. Ni behöver inte säga någonting, det känns. En tyst, varm kram förmedlar så mycket mer än kroppsvärme och en medkännande blick når hela vägen in i hjärtat.