Tänk att det har kanske är sista kvällen jag ligger och glor i taket här i Kåbban. Det är inget märkvärdigt eller speciellt hörn på något vis, men det har varit hörnet över min säng i många, många år nu. Det känns himla konstigt.. Idag när jag powernapade så hade jag fönstret öppet så jag kunde höra hur det knäppte i plåttaket som det alltid gör när solen värmer, och hur det låter i gruset när en bil kör in på uppfarten. Idag är det lillebror som stått för bilkörningen och fått skjutsa oss kors och tvärs i gigantiska Kåbban där det finns massor av ärenden att göra. Det har varit en bra dag, men lite sorgligt också, det är väl så det ska vara..
Jag tänker på dig Tea, och förstår att det är jobbigt! Men du vet ju att även om erat hus säljs så kommer du alltid alltid att vara välkommen till Kåbban ändå, i vårat hus kommer alltid finnas en sängplats för dig! Kramkram
SvaraRadera