Nu ska ni få höra

Förra torsdagen, den 26 januari, vaknade jag illamående. Trodde att jag åkt på magsjukan som Astrid dragits med, och tyckte att det var ju just typiskt när jag skulle åka iväg på äventyr samma kväll. Insåg när jag tänkte efter att min mens var två dagar sen, men det är inget ovanligt, så jag trodde inte att det betydde något. Kom på att jag skulle ta ett graviditetstest bara för att utesluta det, men det var svårt att klämma fram ens några droppar på beställning och jag lämnade ett test framme på bänken för att göra det på kvällen då jag kommit hem från jobbet.

Två timmar innan jag skulle åka till tåget så föreslog Darlingen att jag skulle ta det där testet, och det gjorde jag. Två streck på stickan ögonblickligen, och jag började hyperventilera. Och skratta. Och fick tårar i ögonen. Och lite andnöd.

Gick ut i köket där Darlingen serverade Astrid kvällsgröten.
"-Jag är gravid!"
"-Du skojar?"
"-NEJ, jag skojar inte, jag är gravid, kom och kolla!"
"-Men.."

Tre par nyfikna ögon på den där stickan. Som fortfarande visade att jag var gravid. Ett test till, som visade samma sak. Oj, vad vi skrattade. Oj, vad otroligt. Oj, vad oväntat. Oj, vad välkommet.

Sen Astrid kom och min kropp vaknat till liv igen efter graviditetsdvalan så bestämde vi oss för att skippa allt vad preventivmedel hette, "händer det, så händer det". Det var i maj. Vi hade just börjat inse att det kanske inte skulle bli så lätt den här gången heller, och idag på mitt gynbesök hade jag tänkt fråga hur vi skulle gå tillväga för att få börja med Pergotime under våren. Istället fick jag se ett litet hjärta som pickade.

Ett litet hjärta slår inom mig, välkommen älskade lilla du ♥

1,8mm liten