Översvämning i ögonen

Det är så mycket känslor som trängs i min lilla kropp just nu. Önskar att jag visste varför, försöker hitta anledningen och lyckas sådär.

Ögonen svämmar över då Astrid myser in sig i famnen och jag fattar att hon är min, men lika ofta blir jag blötögd av tanken att alla inte korsar mållinjen i bebisloppet. För de som inte väntat och längtat låter det kanske inte som en big deal, men när kroppen värker rent fysiskt av längtan så finns det inte mycket annat i tankarna än att få tag på den där pusselbiten som saknas i hjärtat. Vi hittade vår, och är så lyckliga och tacksamma för det, men medkänslan för de som får fortsätta leta finns alltid där.

Andra gånger är jag så tacksam över att den enda älskade människa jag förlorat var min gamla, trötta farfar, som inte levde ett värdigt liv på slutet. Han var färdig med livet och ville inte mer. Sekunden efter inser jag hur fort livet kan ändras, vilka vändningar det kan ta och att man inte ska ta en enda dag eller person för givet. Livet är skört och det finns så många runt omkring mig som jag är rädd om.

Kanske är det mitt kontrollbehov som gör det, jag kan inte förändra det faktum att det finns människor omkring mig som är allvarligt sjuka eller håller på att gå itu av längtan efter en liten. Oerhört frustrerande, men det är ju så livet är för oss alla, jag har bara väldigt svårt att acceptera det just nu.