Uppfostran av en superhjälte

Jag är glad att vi sen Astrid kom har lyssnat på oss själva och hennes signaler då det gäller det mesta. Då andra kommenterat hur, vart och hur länge hon sover eller när, var och hur hon äter osv så har vi oftast låtit det gå in genom ena örat och ut genom det andra. Visst är vi jätteglada för tips och råd, men har litat på magkänslan istället för att följa alla tusen tips och råd. Är det något vi har velat ha vägledning inom så har vi frågat de som har samma tänk inom barnuppfostran som vi, eller Annika på BVC. Det finns ingenting jag ångrar och tänker att vi skulle ha gjort annorlunda, från graviditetens start fram till nu.

Jag ammade henne med tillägg av ersättning så länge som det gick, 5.5 månad, och sedan fick hon enbart ersättning som senare byttes ut till vatten vid måltider och välling till kvällen. Hon började med smakportioner när hon var kring 4 månader, och började sedan snabbt äta mat som ett mål om dagen (när jag fortfarande ammade). Hon har ätit både burkmat och hemlagat, och både jag och hennes pappa har matat henne. Fortfarande äter hon ibland en flaska under natten, men det blir allt mer sällan nu. Nu äter hon vad som bjuds, är inte knusslig med matningen, växer som hon ska, och är en hejare på att dricka ur både nappflaska, sportflaska och glas.

Hon har sovit i sin egen säng från att hon var 4 dagar, med vissa undantagskvällar. Vid ungefär 2.5 vecka började vi lägga henne för kvällen klockan 20 i sin egen säng. Då hon var 6 månader flyttade vi in henne i eget rum då vårat sovrum kunde tjänstgöra som bastu. Igår somnade hon som en klubbad säl strax efter klockan 20, imorse gick Darlingen in till henne vid klockan 9 och då satt hon glad och nöjd i sin säng och lekte med sina gosedjur. Utan att ha vaknat en enda gång under natten.

Vi har försökt lyssna på hennes signaler men samtidigt vara konsekventa-är hon trött ska hon sova. Även om hon ibland inte tycker att det är särskilt kul och hellre ställer sig upp i sängen och ropar efter oss. Vi plockar inte upp henne för att få tyst på gnäll och skrik, vi lägger ner henne igen och säger godnatt. Det är inte synd om henne då, vi gör det för hennes bästa. En trött liten tjej som inte vet att hon behöver sova för att bli pigg måste vi bestämma åt. Givetvis plockar vi upp henne om det är något som inte stämmer, det hör vi på henne, om det är ett annat gnäll än "plocka upp mig jag vill leka nu". Nu är det sällan något tjorv vid läggdax, så det verkar som att vi gjort något rätt. Vi har inte följt några metoder utan kört på magkänsla.

Vi har stått villrådiga som alla andra då hon haft perioder av sömnvägran, mammighet, famnighet osv, men har ridit ut stormarna och alltid varit glada att vi stått fast vid våra beslut under de där perioderna även om det inte alltid varit så lätt. Vi har gjort likadant båda två i hennes rutiner, för att inte ge henne dubbla signaler. Om pappa plockar upp henne när hon skriker i sängen men inte mamma, då är det ju lätt att fortsätta skrika tills pappa kommer, t.ex.

Hemma får hon krypa runt och färdas som hon vill, allt som är farligt för henne eller vi är rädda om sätter vi undan så hon inte når. Hon håller på att upptäcka världen nu, och vi tänker inte försöka begränsa henne. Nu vet hon hur sand från stranden smakar, en erfarenhet rikare alltså. Visst försöker vi vara med och se till att hon inte stoppar i sig allt möjligt skräp hon kommer åt, men hon dör inte av att en gång slicka på en sko eller äta ett kex som hittats på golvet. Nycklar och pengar däremot, där säger jag nej med myndig röst, fy fan så äckligt mycket bakterier som sprids där.

På hemmaplan är hon en självständig tjej, är oftast på golvet och är väldigt nöjd med det. Här är hon trygg och självsäker. Åker vi bort kan den nya miljön vara mer intressant att kolla på från någons famn innan den ska inspekteras, men hon måste ges den chansen också. Inte bara sitta fasthållen i famnen och gullas med, eller ha någon som sitter bredvid hela tiden och skickar tillbaka leksakerna hon skickar iväg. Hon trillar omkull ibland, men det gör vi ingen stor grej av utan ger henne en kram och säger att det är okej. Nappen får hon ha då hon är trött och det är dax att sova, inte när hon kryper runt och leker.

Jag tror inte att det finns några metoder då det gäller något av ovanstående som passar alla barn, de är ju alla olika precis som vi vuxna. Vi kommer få lära oss så mycket längs vägen om hur just vår lilla människa här hemma fungerar, och ser fram emot det. Att få se henne växa upp, och vara en del av det, är nog det bästa vi kommer få vara med om.

Amazing Astrid- uppfostran av en supertjej som äter med frisk aptit, sover gott om natten, är självständig, modig, framåt och inte ett dugg sjåpig!