Skarpt läge

Nu är den här, dagen då familjen ska återgå till verkligheten och dess rutiner. Darlingen åkte iväg till jobbet strax efter klockan 6, jag och Astrid klev upp vid 7, och klockan 9 infann vi oss på förskolan. Eftersom det är första dagen vi lämnar henne så stannade jag kvar under tiden de lekte inomhus, men då de gick ut så blev det puss, kram och hejdå. Hon sa inte ett knyst när jag gick, men jag tordes banne mig inte vända mig om och kolla hennes reaktion, utan det var med snabba steg jag gick ut genom grinden. Hörde inte heller något gråt eka över golfbanan på vägen hem, så jag antar att det gick bra!

Allting har känts bra under inskolningen, personalen (och inte bara de tre på hennes avdelning) har varit engagerade, hjälpsamma och fått oss att känna oss trygga med att lämna det viktigaste vi har i deras händer. Fram tills att hon börjar gå på syskontimmar (15h/v) så har vi lagt hennes schema 9-16:30. På så vis så tar jag morgonbestyren och lämningen, och hennes pappa hämtar påväg hem från jobbet.

Jag är lite kluven inför att det blir långa dagar. Vi vill att hon ska få in ordentlig rutin och vana innan bebis kommer så att hon inte känner det som att vi lämnar bort henne för att syskonet tagit hennes plats, och tror att det är lättare för henne om hon då går längre dagar och är med under alla rutiner (bortsett från frukost). Min kropp orkar inte med att jag är hemma med henne själv långa dagar, det har vi märkt under de dagar som Darlingen pysslat på med annat och jag burit/lyft/lekt och sedan strandat grinandes i soffan med ordentligt ajaj i rygg och fogar.

Samtidigt så känns det så jäkla slött och tråkigt att jag ska vara hemma, och hon på förskolan. Jag vill ju vara med henne, inte sitta själv i soffan och spela spindelharpan. Det är vår sista tid tillsammans med bara henne, sedan kommer det en till liten som vill ha och måste få uppmärksamhet. Kanske det är tvåbarnssamvetet i ett nötskal?

Vi får se hur det blir, men vi börjar med de här tiderna och så får vi se om de blir justerade mot mindre tid. Har bollat fram och tillbaka med personalen på hennes avdelning, och de höll med om att det är bättre att lägga in henne på mer tid och minska än att göra tvärtom. Sen får vi se vad kroppen säger, orkar jag mer så får hon vara hemma mer, enkel matematik. Men så var de ju den där detaljen att lyssna på kroppen också, inte bara på hjärtat..