En jobbig tid för vår lilla

Hon har alltid haft en väldigt stark vilja, familjens lillasyster, men den senaste tiden har den där viljan förändrats. Intensifierats skulle man kunna säga, och hon uttrycker den på helt andra sätt. Som typ primalskrik och att studsa jämfota på stället av frustration. Det vibrerar i hela hennes lilla kropp när hon inte godkänner situationen, vilket kan vara allt från att hon ville dra ner dragkedjan i jackan själv till att hon ville att mamma skulle dela potatisen på tallriken istället för pappa.

Och det där sista är återigen högaktuellt, att det är mamma som gäller framför alla andra levande varelser. Nu när vi varit på resande fot har hon sovit mellan mig och Crille, men om nätterna vaknat och bland annat skrikit "-Han får inte sova här". Hon tänker banne mig inte dela med sig av sin mamma, och särskilt inte till sin syster. Om jag inte har möjlighet att hjälpa till/finnas där så blir hon så arg, och när jag når fram till henne så går det arga över till ledset gråt och "-Jag ville ju vara med dig" eller "-Jag älskar ju dig".

Stundvis oerhört frustrerande, för det går verkligen inte att resonera med henne, men lika ofta hjärtskärande. Hon är så ledsen, och kan verkligen sätta bra ord på sina känslor, så man förstår vilket läskigt scenario hon uppfattar det som när t.ex. mamma gått och duschat så att pappa istället får lov att borsta hennes tänder. Idag har det dock gått bra då farmor och farfar varit och hälsat på, ingen extrem mammighet alls, men då hon började bli lite trött mot kvällen så tog det fart.

Igår i bilen påväg hem från flygplatsen så började Elsa skrika och gråta efter sin ficklampa. Jag förklarade att jag inte kunde stanna bilen och leta, utan att hon fick vänta tills vi kommit hem. Hon fortsatte protestera högljutt, och till sist säger Astrid "-Men vad tycker du hon ska göra då? Bygga om bilen så hon sitter här bak och kör eller?". Det gjorde inte saken bättre kan jag avslöja, men jag fick mig ett gott (något kvävt) skratt i framsätet i alla fall..

Det känns som att vi inte kan göra något annat än att gilla läget. Försöka att bekräfta hennes känslor, låta bli att stressa henne, ha extra tålamod, välja våra strider, låta henne få vara nära all vaken och sovande tid om det är det hon vill osv. Googlade och hamnade på 1177, och "Barnets utveckling 2-3 år" stämmer in väldigt bra till 95%. Är detta alltså den s.k treårstrotsen? Vi har liksom aldrig stött på några riktigt jobbiga perioder med Astrid, så vi känner oss lite vilse.

Mormors knä har funkat bra som komplement under påsk