Mañana-mentaliteten

Jag känner inte riktigt igen mig själv ibland, och det när jag jämför med tiden I.A (Innan Astrid). Sand på hallgolvet hade aldrig Hanna I.A gått med på, utan hon hade ryckt fram dammsugaren på en gång. I frysen ekar det nästintill tomt på bakverk, det är dött som på värsta kak-kyrkogården. Vinterkläderna hänger kvar i skjutgarderoben, trots att inget av plaggen använts på säg..två månader? Min besatthet av att göra-listor har dött ut, och likaså mitt hat mot disk i diskhon. Ibland plockar jag in frukostens kopp i diskmaskinen samtidigt som middagens tallrikar. I.A hade jag hellre dött svältdöden än att mötas av den synen när jag kommer in i köket.

Galenskaper för att vara jag alltså, dessa nya "ovanor"! Och vad kan man dra för slutsats av min reflektion? Jo, att jag priorierar tid med Astrid framför hushållsbestyr nuförtiden. Det är ju inte så att hemmet håller på att förfalla, utan snarare att jag landat på en mer normal nivå. Darlingen sa ofta innan hon kom att jag skulle vara tvungen att vänja mig vid att ha grejer framme och inte vara så petig med att allt ska vara så perfekt. Och visst hade han rätt, även om det svider litegrann att erkänna det.

Nu när jag vant mig vid mañana-mentaliteten så är det rent utav ibland jobbigt att ta tag i hushållssysslor, men det är ju fortfarande lika skönt när det är gjort. Kanske börjar jag tvätta vinterkläderna imorgon. Och kanske ska jag plocka fram torkvindan och tvätta bort hela den där ikea-kassen med sängkläder från husvagnen. Kanske! Och man ser ju faktiskt ut genom rutorna, så akut kan det väl inte vara med fönsterputsning?