Anitha Schulman är ivrigt påhoppad av "mammor som vet bättre". Och herregud så glad jag är över min pytteblogg där jag får bra råd och tips men slipper elakheter och tillrättavisningar som är helt out of line. Jag hade slutat blogga på studs! Välmenande kritik-ja tack, avundsjuka elakheter-nej tack.
Imorse låg jag i sängen, tittade på min bebis och funderade över föräldraskapet. Jag älskar Astrid hela dagen, varje dag, men ibland är det jobbigt. När hon gnällt skavsår i öronen, vägrat sova en hel dag trots att hon är vansinnigt trött och har lattjo lajban all night long så jag får sova max en timme i sträck, då är det svårt att dra på smilbanden. Impulsen är snarare att gömma mig under en sten i skogen, men inte känner jag mig som en dålig mamma för det. Jag vill tro att alla mammor och pappor har tuffa dagar då och då, men oftast håller det för sig själva. När vi får frågan om hur det är att vara mamma och pappa blir svaret allt som oftast "-Det är underbart. Nästan jämt." Det är det ärligaste svaret för oss iallafall.
Om jag ångrar att jag längtade, bönade och bad efter ett barn? Hell no! Hon är det bästa som hänt oss, och jag älskar henne gränslöst. Kanske är det just därför det blir jobbigt, hon är kärnan i mitt hjärta nu, och när hon är ledsen värker det i mig. Då jag inte kan göra henne nöjd värker det än mer och jag blir frustrerad. Såna dagar räknar jag ner minuterna tills pappan kommer hem från jobbet, och tackar mig själv för att jag valde en sån fantastisk far till mitt barn.
Tidigare har jag inte ansett mig själv vara en gnällig person, men efter att den ljuvliga sömnbristen gjort intåg i mitt liv har mängden gnäll ökat rätt ordentligt. Det är inget jag gillar, men försöker påverka så gott jag kan. Vi har ett positivt mantra här hemma som upprepas under tunga dagar, "-Det blir bättre" går vi runt och mässar, och sen blir det bättre. Som trolleri!
Imorse låg jag i sängen, tittade på min bebis och funderade över föräldraskapet. Jag älskar Astrid hela dagen, varje dag, men ibland är det jobbigt. När hon gnällt skavsår i öronen, vägrat sova en hel dag trots att hon är vansinnigt trött och har lattjo lajban all night long så jag får sova max en timme i sträck, då är det svårt att dra på smilbanden. Impulsen är snarare att gömma mig under en sten i skogen, men inte känner jag mig som en dålig mamma för det. Jag vill tro att alla mammor och pappor har tuffa dagar då och då, men oftast håller det för sig själva. När vi får frågan om hur det är att vara mamma och pappa blir svaret allt som oftast "-Det är underbart. Nästan jämt." Det är det ärligaste svaret för oss iallafall.
Om jag ångrar att jag längtade, bönade och bad efter ett barn? Hell no! Hon är det bästa som hänt oss, och jag älskar henne gränslöst. Kanske är det just därför det blir jobbigt, hon är kärnan i mitt hjärta nu, och när hon är ledsen värker det i mig. Då jag inte kan göra henne nöjd värker det än mer och jag blir frustrerad. Såna dagar räknar jag ner minuterna tills pappan kommer hem från jobbet, och tackar mig själv för att jag valde en sån fantastisk far till mitt barn.
Tidigare har jag inte ansett mig själv vara en gnällig person, men efter att den ljuvliga sömnbristen gjort intåg i mitt liv har mängden gnäll ökat rätt ordentligt. Det är inget jag gillar, men försöker påverka så gott jag kan. Vi har ett positivt mantra här hemma som upprepas under tunga dagar, "-Det blir bättre" går vi runt och mässar, och sen blir det bättre. Som trolleri!
Mamman och lillsemlan
Som vanligt skriver du så vackert så jag berörs ända in i hjärteroten. När min äldste var 4-5år så var vi på Posten (fanns sånt då)kl 17.30. Han röjde runt, klättrade, skrev på alla avier och pratade oavbrutet. Jag log stelt och iakttog alla andra kunder som uppenbarligen irriterade sig även de på min avkomma. Då reser sig en liten krum gumma upp och tassar fram till mig och viskar: jag har nio barn och tro mig, mellan 17-19 lyckas man dölja att man älskar sina barn! Det var sååå skönt att höra, jag hade otroligt höga krav på mig då jag var ensamstående och ville vara både mor och far. Den här lilla tanten glömmer jag aldrig. Du får "låna" henne av mig när det är så där slitigt så man inte vet om man orkar en sekund till. Självklart älskar man sina barn men vissa dagar kanske lite mindre....Hälsar farmor Ingrid (som ännu inte är krum)är ju "bara" 54!
SvaraRaderaSå fina! kram lina
SvaraRaderaÅh vad jag känner igen mig i det du skriver, såna där dagar har alla föräldrar, de bara måste ha såna.
SvaraRaderaCornelia är i nån ny utyvecklignsperiod så hon är extremt gnällig på kvällarna, tack och lov bara på kvällarna. Vissa kvällar är riktigt jobbiga, på dagarna är hon som en ängel.
Mycket fint skrivet. Har också förundrats över hur Anitha får ta skit för att hon är ärlig och mänsklig. Jag tror att man i alla lägen mår bäst av att erkänna sanningen för sig själv och vara ok med det man känner. Tror att det är värre att "bita ihop" och låtsas att allt baaaara är underbart exakt heeeela tiiiden. Vågar inte ens tänka på hur mycket skuld och passiv aggression de här personerna lägger över på sina barn medan de har fullt upp med att förneka att det är jobbigt. För jag vägrar tro att de BARA är så aggressiva och vredesfyllda på okända människors bloggar. Usch, säger jag bara!
SvaraRaderaNinni: Tack för tanten, henne ska jag ha med mig i bakhuvudet! :)
SvaraRaderaLina: Tack :)
Caisa: Tror tyvärr att du har mycket rätt! Många barn som far illa av föräldrarnas stress att vara perfekta..