Med Elsa så kändes det så plötsligt, som att hon kom till oss innan jag var beredd på det. Och det är ju väldigt lustigt, jag låg ju på soffan i två månader och gjorde inget annat än att vänta (och spela spindelharpan). Jag har absolut känt den där kärleken, att jag skulle göra allt för henne, och det från start. Men nu, ett år senare, så känner jag hur det bultar sådär hårt i bröstet och undrar om jag inte känt den känslan förrän nu? Vi hade några månader då det trillade många tårar ned för både mina och Elsas kinder, men efter att vi fick ordning på hennes allergier så fick vi som börja om på nytt.
Nu när hon tittar på mig och ler, när hon lägger sina tunna armar om min hals, när hon ropar "-MAMMAAAA" då hon inte vet vart jag är. På natten när hon kryper nära, när hon matar mig med resterna från sin egen tallrik. När hon promenerar runt bland höstlöven och ögonen lyser av bus. Herre. Min. Gud.
Jag tror jag är kär.
och därmed var min makeup som ogjord.
SvaraRaderaunderbara barn!
Så fint skrivet Hanna! Astrid och Elsa är så fina, på alla de sätt och får hjärtat att le för mig också! <3
SvaraRaderaSå fint <3
SvaraRaderawww.mammatea.se
Hej! Jag har läst din blogg under en längre tid men aldrig kommenterat förrän nu. Ditt inlägg träffade mig rakt i hjärtat, för jag känner så igen mig, och känslan att inte älska barn nummer två pang bom, som man gjorde med barn nummer ett, känns förbjuden. Tack snälla för att du delar med dig av dina tankar och får mig att känna mig mindre misslyckad, känns skönt att veta att någon gått igenom samma sak och att känslorna kommer.
SvaraRadera/Emma
Tycker din blogg är så himla mysig Hanna, och att du verkar ha så fantastiskt fina barn gör det ju inte lättare att hålla sig ifrån den!
SvaraRaderaKänner igen det du skriver, var precis samma med våra två små. Men nu - vad fint!
SvaraRaderaShit vad lika ni är! Snygga som sjutton bägge två ;)
SvaraRaderaLisa: Jag är så glad att du finns för både mig och mina barn! ♥
SvaraRaderaEmma: Jag känner med dig! Det är inte lätt, och man kan ju inte tvinga fram känslor hur gärna man än vill det..Stort tack för din kommentar, och stor kram till dig. Det blir lättare, jag lovar!
Anna: Kommer inte åt att kommentera på din blogg?! Men tack, vi är som snyggast nyvakna iklädda pyjamas/velourdräkt ;)
Åh så fint skrivet, töntig/känslig som jag är sitter jag nu med tårar i ögonen <3
SvaraRadera