Att söva eller bli sövd-det är frågan

Idag har vi haft en så rolig dag på Leos lekland tillsammans med de andra ettåringarna från föräldragruppen på BVC, plus Linus och Elias med tillhörande vuxna. Vi valde att fira dem tillsammans på det här sättet, istället för att alla skulle kalasa hemma hos varandra i en veckas tid (mellan Elsa som är äldst och Vidar som är yngst så skiljer det prick en vecka). Lek, lunch och lejonet Leo uppskattades av alla (förutom Astrid kanske som inte riktigt gillar den sistnämnda utan tycker att han är läskig).

Efteråt åkte vi till Barnens hus och kollade på bilstolar, köpte godis på Candy Corner och körde omvägar hem så att barnen skulle hinna sova en stund i bilen. Väl hemma blev det middag, hyrfilm och lördagsgodis, Astrid hade fått plocka en egen liten påse och var stolt som en tupp, Elsa fick majskorn och var nöjd så.

När klockan närmade sig 19 så säger Crille att det börjar vara dags för honom att åka (till älgskogen och leta försvarslösa djur att panga såklart), och jag sa att han kunde väl söva Elsa innan han åkte. Då blev han minsann irriterad och tyckte att det hade jag väl kunnat säga tidigare, men borstar tänderna på minsta avkomman och går upp med henne till sovrummet. Det hörs att hon inte har några planer på att somna, så jag hjälper Astrid att göra sig färdig för natten, går upp med henne till gästrummet och ser till att hon har några böcker att läsa. Förklarar att jag bara ska söva Elsa, så att pappa kan åka innan det blir för sent, och sedan kommer jag och läser för henne. Det köper hon utan diskussion, men vill att pappa ska komma in och säga hejdå innan han åker.

Jag går in till Elsa och säger att jag tar över, vi säger hejdå och Crille går in till Astrid för att säga godnatt. I nästan en timme sitter jag bredvid Elsas säng, får nappar kastade på mig, tar emot och lämnar tillbaka Apan som hon lånar ut, lägger henne ner, stryker henne på ryggen, säger att man minsann INTE får bita på sängen osv osv. Till sist lägger hon sig ner och somnar. Jag gör en stilla segerdans och smyger ut för att kolla om Astrid redan somnat, det var ju så misstänksamt tyst.

Vem sover? Jo, han som hade så otroligt bråttom iväg. Vem är vaken? Treåringen. Frågar henne om hon sövt sin pappa, "-Jo, sschhhh!" svarar hon. Astrid, hon kan hon! Väcker Crille, och ska skicka iväg honom och själv läsa saga för Astrid. Men vart är Snussen (Astrids gosedjur)? Både jag och Crille letar, vänder upp och ner på halva huset för att hitta den där lilla tygtrasan. Vart han var? I garderoben. Efter en halvtimmes kramar och prat så somnar hon, och jag önskar att jag hade allt det där på film.

Oj vad jag skulle skratta om jag såg det ur ett annat perspektiv! I efterhand låter det ju rätt festligt. Tjusningen med småbarnslivet, trots de där kaostimmarna som uppstår då och då, så känner man sig som rikast i världen när ens stora lilla älskling lägger armarna om ens hals och viskar "-Jag älskar dig, Hanna Larsson".

Gammal cafébild på Hanna Larsson och hennes ena ädelsten