Engla, som skriver Engla's showroom ni vet, berättar på sin blogg att hon ska operera brösten. Efter att ha ammat bebisar samt gått upp och ner i vikt är de visst inte riktigt lika roliga som förr. Heja Engla, som vågar stå för sina tankar och inte hymlar med ett så pass tabubelagt ämne som så många andra gör. Om det är rätt eller fel, det är däremot en annan komplex femma.
Sånt här leder givetvis till ramaskrin och åsikter runt om i bloggvärlden, bland annat Ebba von Sydow, Baba Babies-Anna och Lady Dahmer har skrivit vad de tycker om saken (klicka på länkarna för att komma till deras inlägg).
Det skrämmer mig litegrann att man i Englas kommentarsfält hittar hejarop efter hejarop, kvinnor som uppmuntrar till bröstförstoringar och menar att det är det bästa dom gjort i hela sitt liv. Mammor som ammat sina barn och sedan tycker att kroppen inte längre duger. Sitter all deras stolthet fram på bröstkorgen?
I kommentarsfältet hos Ebba von Sydow finns bl.a. kommentaren "Det dom inte har i huvudet, får dom fylla ut i bysten!", och även det skrämmer mig. Är man alltså rent ut sagt ointelligent för att man inte trivs med sin kropp? Alla som är missnöjda med sina bröst klassas som intelligensbefriade bimbos.D
Lady Dahmer menar att vi har normaliserat skönhetsingrepp till den grad att vi jämställer det med kosmetika. Jag håller med, och tycker det är sjukt att skönhetsoperationer blivit vardagsmat. Man smiter iväg en snabbis på lunchen och fyller ut läpparna, och utrotar några rynkor när man ändå håller på.
Vi har, som föräldrar, ett extra stort ansvar när det gäller att lära våra barn sunda värderingar. Många menar att mammor som opererar brösten inte tar det ansvaret gentemot sin döttrar och indirekt lär dem att de inte duger som de är. Men vad gör vi egentligen när vi rakar oss under armarna, äter enligt dieter och sminkar oss? Jo, vi lär dem att kroppsbehåring är tabu för tjejer, att vi måste vara smala för att duga, och att vi absolut inte kan visa oss med ljusa ögonfransar eftersom det inte tillräckligt vackert. Hur många morsor här kan räcka upp handen på att de inte gör något av ovanstående?
Visst är det inte på långa vägar lika extrema åtgärder gentemot vårat utseende som en operation är, men det här är saker vi gör varje dag och långsamt präntar in i våra döttrar och söners medvetanden. Har vi inte ett ansvar även där?
Jag har sedan jag var typ 14 år väntat på att det ska hända något med de där stekta äggen på bröstkorgen, men det gjorde det aldrig. Förrän jag fick mina UNDERBARA amningsboobs. Så skulle jag vilja se ut hela tiden om jag fick välja, tröjor och klänningar satt helt plötsligt som de skulle, utan överflödigt tyg på framsidan av kroppen som aldrig fylls ut. Sen när den perioden tog slut så blev jag lämnad kvar med två tepåsar.
Skulle jag inte vara så överjävligt snål så skulle jag absolut kunna förstora mina bröst. Jag vill inte ha några fotbollar under tröjan, men tennisbollar istället för pingisbollar skulle vara trevligt. Att inte ha problem med att hitta snygga bh:ar utan sju kilo vaddering, och att slippa se ut som en tolvårig pojke på överkroppen, det skulle jag absolut kunna tänka mig. Det här är inget "problem" som uppkommit E.A (efter amning), utan som alltid funnits. Men jag har alltid sagt att jag vill vara färdig med barn och ammande innan jag tar det beslutet.
Jag dömer inte någon som opererar sig varken här eller där, för jag vet inte vad som ligger bakom. I min umgängeskrets har det opererats både bröst och näsor, men det är i de flesta fall inget som någon reagerar över eller ens lägger märke till. I 99 fall av 100 så är inte de som rackar ner på bröstoperationer plattbystade. I lika många fall så är det inte någon med uppseendeväckande näsa som kritiserar.
Det är jäkligt lätt att döma ut någon utan att ha vandrat i deras skor.
Vad säger ni, för/emot eller who the fuck cares?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Ett hett ämne! Och jag håller med dig om att det inte går att se i bara svart eller vitt. Det är så svårt att veta vad som ligger bakom, som sagt.
SvaraRaderaJag slutade amma i Mars/April och först nu tycker jag att jag har vant mig vid mina "nya" bröst (i början var jag lite ledsen). Tycker nästan att de är lite fina nu, till och med. Trots att de är sladdrigare, plattare och har förflyttat sig en bit söderut.
Det spelade ingen roll där i början, att förändringarna berodde på att jag hade fött barn (även om det är en fin anledning). Jag var lite ledsen ändå. Och även om jag inte tror det, så kan jag inte SVÄRA på att jag inte hade velat operera dem i fall jag hade suttit här flera år senare och fortfarande varit ledsen.
Nä du Hanna, nu håller jag inte med dig alls. Och jag tycker att du säger emot dig själv också, till viss del.
SvaraRaderaSjälvklart har vi ett ansvar att på alla områden föra vidare sunda värderingar till våra barn. Men vilka exakt är riskerna med att raka sig under armarna och använda mascara? Ställt mot riskerna med att injicera medel man ännu inte helt fastställt vet har för biverkningar, eller att operera sig vilket är helt fastställt alltid innebär en risk för för skador eller till och med risken att förlora sitt liv. Att säga att det är okej och normalt är samma sak som att säga till våra barn att deras liv är så lite värda att de kan få sätta dem på spel för ett par påsar med silikon i.
Vad gäller bantning och dieter så har jag aldrig bantat eller gått på diet, så det kan jag inte uttala mig om. Men jag tycker inte att det är sunt heller.
"I 99 fall av 100 så är inte de som rackar ner på bröstoperationer plattbystade. I lika många fall så är det inte någon med uppseendeväckande näsa som kritiserar." skriver du och jag tror att du har fel. Om inte får du gärna visa lite statistik på att det du skriver stämmer. Jag skulle ju lika lätt kunna hävda att 99 av 100 som tycker att bröstförstoringar är okej själva skulle vilja göra en. Men det gör jag inte. För det är inte så enkelt.
Sen det här med att döma någon annan. Det är ju självklart inte så trevligt att göra det, men bröstoperationer handlar för min del inte om enstaka individer utan det är ett samhällsfenomen, som DRABBAR folk. Och det vänder jag mig emot. Att det då får till följd att jag vänder mig emot de som har den åsikten är svårt att göra något åt. Sen håller jag inte med om att man inte får tycka till om saker om man inte varit där själv. Plus att jag är kvinna, jag har bröst, jag har varit gravid och jag har ammat. Jag tycker nog att jag går i precis de där skorna, men jag har valt en helt annan väg.
Att operera brösten är att säga till alla andra kvinnor att man inte duger som man är och att det är okej att riskera att dö eller skadas för att ändra på det. Så lite är vi kvinnor värda. Det tycker jag är ett trist och sorgligt budskap och jag skulle aldrig någonsin bidra till att sprida det, för min och alla andra döttrars skull.
Alla gör som de vill. Å de som vill fylla ut FÖR mycket, låt dem, de kan jag bara skratta åt för det tycker jag är så sjukt fult.
SvaraRaderaMen alla tycker vi olika å det e ju bra:) Lagom är bäst.
Jag kan lätt tänka mig att ha plastbröst för att återfå den ungdomliga locken. Jag har planerat för det efter att alla barn är födda och ammade, men om det sen blir av är ju en annan femma. Onödigt dyrt och läskigt på samma gång. Tänk om de går fel??? Å sen måste man ju lägga sig under kniven igen, för att förnya eller ta bort...
Jag känner att jag klarar mig lika bra utan, men det är klart att jag skulle gärna ha snygga tuttar igen :)
Jag tycker att det är helt upp till var och en vad man vill lägga sina pengar på.
SvaraRaderaJag vill tex operera mina ögon, det är i och för sig inte plastikkirurgi utan det är bara för att se bättre. Men har man pengar eller vill ta lån för att fixa brösten, snoppen eller vad man nu är missnöjd med så varför inte.
Jag känner flera som har opererat brösten och det är vanliga småbarnsföräldrar, som har gjort det. Inga Dolly Parton tuttar har de utan bara "normala"
Ett fettsugning hade jag inte tackat nej till förresten ;-)
Jag tycker alla får göra precis som dom vill! Jag kommer själv förstora mina bröst när jag är färdig med småbarn. Varför? För jag trivs inte med att ha 2 skinnlappar som bröst :) jag kommer inte göra några mega tuttar för det tycker jag äe extremt fult. Bara snygga till dom jag har :)
SvaraRaderanej du har rätt, jag är inte plattbystat. Däremot har jag sen jag var tolv, tretton bast haft jättepattar som hänger häreifrån till evigheten. Rejäla hängpattar med andra ord. kompletta med vårtgårdar à la tallrik. Jag visar mig aldrig naken och går inte i bikini. Min man har bara sett dem liggandes i mörkret.
SvaraRaderaNär jag var 14 gick jag hos psykolog pga mitt kroppshat. Jag skar i mig själv och ville hugga bort brösten. Jag erbjöds operation. Tackade nej. Fortfarande idag jobbar jag med att läka min självkänsla och har insett att det inte sitter i kroppsdelarna även om det skulle kännas skönt att förändra dem.
Att jämföra komplex blir bara så fel. Nej, jag är inte platt, men varför skulle nån som är platt må sämre över sin kropp än nån somkanske har platt röv eller hängpattar eller valkar i midjan?
Alltså.. för mig är det skrämmande är att det är så NATURLIGT plötsligt att operera, vad man nu än opererar. Jag tänker heller inte döma nån för de beslut de tar, men däremot vill jag vädja till alla att tänka efter en gång till före.
SvaraRaderaFör vad är det egentligen man eftersträvar. Jag är "begåvad" med en dubbel-D av naturen och jag ska säga att det inte är så jävla kul alla gånger. Speciellt inte när man är normalstor i kroppen i övrigt (dvs varken smal eller direkt tjock- knubbebulle?).
När jag var tonåring fick jag STÄNDIGT kommentarer så fort jag var ute nånstans.. att gå på krogen i en likadan t-shirt som en kompis med mindre bröst. Glöm det. Vet inte hur många gånger jag gått ut på krogen och känt mig fin, och sen gått hem ledsen för att det enda är pattar pattar pattar.
Så fort man tar på sig ett plagg som är lite mer urringat än annars, har en festligare skärning, så ser man "billig" ut i folks ögon. Med resultat att man tar på sig kläder där brösten inte framhävs alls- inte för att det är nåt fel med det.. jag trivs ju bättre då.
Och nånstans känner jag att den där opererabrösthysterin glömmer bort hela den där sidan. Lika lite som en som är plattbröstad vet hur det är att ha bröst, lika lite vet jag hur det är att vara plattbröstad. Därför tänker jag inte tala om för er hur ni ska må eller göra.. jag vill bara ge ett annat perspektiv.
Jag är också rädd, för att den dagen jag eventuellt fått barn, också får en kropp som jag kommer att ha svårt att förhålla mig till. I mitt fall är det magen jag oroar mig för. Men skulle jag operera om jag fick chansen? Nä.. jag skulle inte våga ta risken. Och det skulle göra mig så uppriktigt ledsen om jag inte kunde bli älskad på grund av min mage. För någonstans borde väl det viktigaste vara att kroppen fungerar?
Jag är rädd för ytligheten, egoismen och sättasigsjälviförstarummet-mentaliteten som råder idag. Det är så enkelt att gå, fly, inte kämpa på...
Tror ni den som drabbas av en stroke i 30årsåldern och överlever, vaknar upp och tänker att "den där näsan, eller de där brösten bara...".
Jag skulle vilja ha en värld där kvinnorna gick på badhuset som dom gjorde när jag var liten.. med stora, små, slappa, hängiga bröst, magar och lår. Och bara var kvinnor med allt vad det innebär. Starka och älskade ändå.
Jag tycker det är upp till en och göra vad dom vill. Kommer jag ha nog med pengar i framtiden så skulle jag absolut kunna tänka mej att göra en bröstförstoring, och det är väl inget konstigt med det? Det kommer absolut inte bli några bomber, men det vore ju faktiskt underbart att kunna köpa en bh som faktiskt har någonting att stödja upp istället för att bara ha en för att ha. Och just nu när dom vuxit litegrann under graviditen känns det rätt bra, får väl se under amningen sen också om jag är lika förtjust (eller mer).
SvaraRaderaJag gör det absolut inte för någon annan än mej själv, och det är väl huvudsaken :)
Jag kan börja med att säga att jag är FÖR att operera sig, om man känner att man vill göra det.
SvaraRaderaSen måste jag säga att jag tycker att det är trist att man ska behöva gå och må dåligt för att man inte känner sig kvinnlig eller av någon annan anledning, bara för att någon annan kan påverkas av att jag väljer att göra en operation. Kan vi inte bara få göra det som krävs för att vi ska må bra? Varför ska vi hela jäkla tiden måsta tänka på ALLA andra? Det kan låta hårt och kallt men om jag tror å det bestämdaste att man inte kan göra något för någon annan om man inte mår bra själv först.
Jag skulle lätt kunna fixa tuttarna den dagen jag känner mig klar med kids och amning. OM jag hade råd. Jag har alltid haft stor byst och i vuxen ålder haft DD på BHarna. Nu, efter 40 kilos viktnedgång och graviditet och amning så har jag storlek 75D och det är verkligen inga glada tuttar. Nejrå, de är sorgsna och pekar rakt nedåt och är lätt skrynkligare än en 90-års tant. :( Inte ens BHar får mina tuttar att se bra ut. Jag får i princip rulla ihop dem och ändå ramlar de ut i mitten och skrynklar ihop sig. Det är deprimerande och jag känner mig inte alls värst fin eller kvinnlig. Så ja, för min egen skull vill jag operera tuttarna. Jag vill inte ha dem större, men gärna den BHstorlek jag har idag (eller lite mindre till och med) men med en gladare och fastare uppsyn helt enkelt. :)
Sen om jag skulle våga göra det - det är en helt annan femma. ;)
På nått sätt känns det som att det är lika populärt att fördöma skönhetsoperationer som att lägga sig under kniven. Bara för att det ska vara så.
SvaraRaderaSom det sagts här ovan så finns det så många nyanser av bakomliggande orsaker till varför man står på ja- eller nej-sidan. Det snackas mycket om att vi lär våra barn att vi inte duger som dom är... Det kan man ju dra till ytterligheter i all oändlighet. Om man som gråhårig färgar sitt hår säger man då att det inte är ok att åldras? Vi som kör för fort ibland måste ju då säga att det är ok att bryta mot lagen och utsätta andra för onödig fara. And on it goes...
Om jag då går till mig själv. Jag tycker man måste få göra vad man vill med sin kropp, så länge man inte på något sätt delar den med sitt barn. Jag är långt ifrån plattbystad och jag har aldrig kommit överens med mina bröst förutom möjligtvis när dom sitter i tryggt förvar i en välsittande BH. Nu när jag ammar har mina DD blivit J-kupor. Jag kan bara spekulera i hur dom kommer se ut senare då dom aldrig varit fasta till att börja med. Jag vill någon gång kunna känna mig avslappnad med min kropp, inte känna att jag behöver skyla mig. Våndas över att måsta visa upp mina "taxöron" i olika omklädningsrum etc. Sedan har vi ju det här med att det är jobbigt när dom är ivägen men det känns inte lika relevant här. Må hända det är omvärldens ideal som gjort att jag känner såhär.
Andra får tycka vad dom vill men om jag opererar mig så gör jag det för MIN skull. För mitt välmående och min självkänsla. Jag vill kunna slappna av! Min man struntar i vilket, han tycker jag är perfekt som jag är. Om jag då "säger till mitt barn att hon inte duger som hon är" så får ni tycka det. Det finns det så många andra som också gör det i så fall och det är bara inse att man inte kan skydda sina barn mot omvärldens normer och ideal. Jag skulle i så fall stå för mitt beslut och förklara varför jag tog det beslutet.
Sedan är det upp till henne att välja var hon står i frågan, men hon kommer alltid att få känna att hennes föräldrar tycker hon är perfekt som hon är, precis som mina alltid sagt och tyckt att jag är.
Jag räcker försiktigt upp handen...
SvaraRaderaMin personliga åsikt är att kroppen förändras, det är en naturlig del av livet. Brösten förändras precis som rynkor dyker upp lite här och var. Det är bara att gilla läget...
Men så ser jag inget behov av att raka mig eller sminka mig heller - mig får man ta som jag är.