Tack fina ni

Tack underbara ni för alla fina och stärkande ord! Nästan alla av oss har gått igenom något liknande, går just nu igenom det eller kommer i framtiden att utsättas för tuffa tider, så underbart att man kan stötta varandra mitt i allt. Jag vet att mamma läser vartenda ord både jag och ni skriver här, och jag kan garantera att hon uppskattar era kommentarer lika mycket som jag!

Idag har jag, Darlingen och Astrid hälsat på min mormor på sjukhuset. Blev så glad när jag ringde till avdelningen imorse och de sa att hon var piggare idag än igår. Hon skämtade och busade med Astrid, men det märktes så väl att hennes kropp är trött, så trött. Underbart skönt var det att få en mormorkram, jag hoppas att vi ses snart igen och att hon är lika pigg då. Önsketänkande, ja visst, men hoppet är det sista vi har.

Idag fick mamma ett efterlängtat samtal-nästa vecka blir det operation! Hurra för det, vill bara att tumören ska ut och det hellst igår. Då jag inte är någon expert inom området så kan jag inte säga så mycket om vad den egentligen innebär, men såhär står det på Wikipedia:

Meningeom är en oftast godartad intrakraniell tumör som utgår från hjärnhinnorna (meningierna) och utgör cirka 15-20% av alla intrakraniella tumörer. Meningiom är vanligast hos äldre personer och vanligare hos kvinnor än hos män. Vissa personer har benägenhet för meningeom och kan få multipla, separata tumörer. Meningiom kan bli stora innan de upptäcks eftersom de har en långsam tillväxt så trängs hjärnan bort sakta och symtomen kommer smygande. Vilka symtom tumören ger beror på var den sitter, om tumören blir stor kan de första symtomen vara ett epileptiskt anfall.

Tumören utgår från arachnoidala cellerna och kan bli relativt stor innan den ger symptom. Tumören växer långsamt, ibland inuti ventriklarna och tränger undan normalt hjärnparenkym. Kan även växa in i skallbenet, till exempel i orbitan.

Hälften av alla ord är rappakalja för mig, men som sagt är hennes läkare positiv och det är skönt att höra. Då hon själv erkänt att hon är för tjurskallig för att se sig själv besegras av en tumör så väljer jag att tro detsamma. Visst är jag orolig att det ska visa sig vara värre än de tror, men tanken att hon inte ska klara sig försöker jag slå bort så långt jag kan. En av mina största fasor just nu, som jag vågar fundera på, är att hon ska tappa minnet permanent. Tänk om hon vaknar nästa vecka efter operationen och inte har en aning om vem jag, eller någon annan för den delen, är? Tänk om min mamma finns kvar, men hon vet inte om att hon är min mamma? Dom ska ju trots allt in i självaste huvudkontoret och ha storstädning, det känns som risky business.

Bortsett från det goda beskedet om operationstid så fick vi höra en ljuvligt underbar nyhet ikväll. Jag blev så glad att jag inte kunde sluta skratta, och bara jag tänker på det så börjar jag skratta igen. Ett riktigt litet guldkorn mitt i all den här dyn! ♥