Då Astrid flyttade ut

Jessica skrev en kommentar och undrade hur vi bar oss åt när Astrid började sova i eget rum och hur det gick. Skrev lite snabbt om det här när hon just flyttat ut, men nu ska ni få höra.

Vi bestämde oss för att prova eget rum då Astrid var 6 månader och vi under flera kvällar/nätter hade haft bastu i vårt sovrum och hon vaknat stup i kvarten och haft svårt att somna om. När vi diskuterade saken så insåg vi att både jag och Darlingen vaknade så fort hon vände sig eller pep i sömnen, och hon vaknade varje morgon när Darlingens väckarklocka ringde, och när han snarkade under nätterna (vilket han börjat med på senare tid, jäkligt kul påhitt om ni frågar mig). Således verkade det ju bäst att vi skulle ha skilda sovrum för allas skull.

Jag började ganska snabbt hitta orsaker till att hon skulle ha kvar sin säng bredvid vår, och målade i mitt fantasifulla lilla huvud upp skräckscenario efter skräckscenario. Plötslig spädbarnsdöd, vi skulle ju inte märka om hon slutat andas förrän på morgonen. Tänk om hon skulle känna sig ensam och övergiven? När hon vaknade och skrek på natten, skulle jag verkligen höra henne då?

Lösningen blev att läsa på om statistik på PSD, vilket lugnade mig litegrann. Om hon vaknade och var otröstlig skulle vi lyfta över henne till vår säng. Dörrarna mellan våra rum stod öppna på vid gavel, och första natten hade jag babyvakten på. Ena delen i hennes säng, den andra i vår. Vi kom överens om att försöka några kvällar, skulle det inte funka så var det ju lätt att lyfta tillbaka sängen till vårat sovrum.

När det blev läggdax så hade vi exakt samma rutiner som tidigare, och hon verkade inte vara påverkad alls över att befinna sig i ett helt nytt rum. Samma mobil hängde över sängen som tidigare, vi bäddade inte rent samma kväll och hade samma belysning som i vårat sovrum, allt för att det skulle vara så tryggt och lite skillnad som möjligt.

Om min oro var obefogad? Jamen nånting. Hon sov som aldrig förr, och verkade må väldigt skönt i sitt rum där det var svalare och ingen som störde henne. Jag hör fortfarande minsta lilla fis, trots att babyvakten ligger i en låda nånstans och våra dörrar endast står på glänt. Det var betydligt värre för mig än för henne, hela den här utflytten, och så tror jag det ofta är. Det kändes betydligt bättre redan efter första natten, och nu kan jag inte tänka mig något annat. Vårat sovrum är nu vårat igen, och vi kan göra vad vi vill om kvällarna utan att vara rädda att väcka henne (som att spela Unblock me på mobilerna t.ex).

Är man väldigt orolig för att ens hjärtegryn ska sluta andas så finns det andningslarm att ha i sängen eller fästa på blöjkanten. För min del kändes det bra att ha babyvakten påslagen hela första natten, men jag märkte att jag ändå hörde om hon ropade och slog aldrig på den under andra natten. Viktigast tror jag är att man känner sig redo själv, är man orolig när man nattar så tror jag det smittar av sig. Vi hade dessutom lekt en hel del i hennes rum under dagarna så att det inte skulle vara helt nytt och läskigt.

Tror man att det kan vara en bra idé-så prova! Det är ju faktiskt inte svårare än att man lyfter tillbaka spjälisen. Som sagt så tror jag det oftast är svårast för föräldrarna att släppa iväg sin lilla bebis, men nån gång måste man slita bort det där närhetsplåstret. När, var och hur är upp till var och en, men det här visade sig passa perfekt för oss.

En liten Astrid som sover gott