måndag, augusti 01, 2011

I love you please don't die

Även dagar som den här, när solen lyser starkt och livet borde vara härligt rakt igenom så finns det små mörka moln vid horisonten. Det går inte att göra annat än att leva som vanligt, för inget jag gör kan få de där molnen att segla iväg. Det gör mig så ledsen och arg, att människor omkring mig mår så dåligt med hemska sjukdomar i sina kroppar och jag inte göra någonting åt det.

Min älskade lilla mormor är allvarligt sjuk, och kommer inte bli bättre. Jag låter bli att prata om det, för då kanske jag kan inbilla mig att det inte är sant. Ingen vet hur länge hon kommer finnas kvar hos oss, och det gör så ont.

I snart tre månader har jag vetat om att min mamma har en hjärntumör. Jag varvar sinnesstämning mellan arg, ledsen, grubblande, uppgiven och förtvivlad. Hon väntar på operationstid, och förhoppningsvis blir det snart av. Läkarna är hoppfulla och det borde vi också vara. Ändå är det svårt att stå emot när funderingarna dyker upp, och om nätterna är det värst. Darlingen vet inte vad han ska svara när jag helt plötsligt frågar vart vi ska begrava henne om hon dör. Eller hur det ska kännas för Astrid om hon inte får ha en mormor. Det vet ju han lika lite som jag.

Ont, det är vad det gör. Hela tiden.

21 kommentarer:

  1. Sandra21:08

    Sänder mina varmaste kramar och kärlek till min fina vän!

    SvaraRadera
  2. Jag är ledsen för din/er skull! :( Jag beklagar verkligen och håller tummarna för att din mamma ska bli frisk! Kramar i massor

    SvaraRadera
  3. Vad fruktansvärt jobbigt med din mormor och mamma. Finns inte mycket man kan säga såhär över nätet, men jag känner så med dig! Hoppas att allt går bra med din mammas operation, skönt att läkarna är hoppfulla i alla fall. Stor kram!

    SvaraRadera
  4. Nä usch och fy och FAN vad jobbigt. :(

    Cancer är vidrigt. Har en barndomsvän som också är drabbat.. cancern verkar alltid välja dom bästa.

    Tummar o tassar hålles här för att allt ska gå bra och båda två får vara med länge än!

    SvaraRadera
  5. Usch vad tungt för er att gå igenom! =( Livet är verkligen inte rättvist! Hoppas din mamma får operationstid snart och att hon blir frisk!

    SvaraRadera
  6. Kram! Jag önskar jag hade några tröstande ord men hittar inga...

    SvaraRadera
  7. Åh nej, vilken ledsam läsning att du har sådana saker som tynger dig just nu. Finns ju inget man kan säga eller göra, bara att man ska tillvara på den tid man har ihop. Det gäller ju oss alla. Kram!

    SvaraRadera
  8. Mitt i allt det mjuka och underbara i livet stöter vi emot någonting hårt och vasst... Vare sig man slår ägget mot stenen eller stenen mot ägget är det alltid ägget som går sönder.

    Känner igen mig lite i alla dina funderingar då en nära vän till mig fick samma diagnos som din mamma... Det tar verkligen ner en på jorden igen. Det är så himla svårt att säga nått. Men tänker på er och hoppas allt går bra!

    SV: Ja, hon är så duktig med foto och text moster C! Tack! Nu börjar jag fatta iaf lite av kodningen med bloggdesign. Och efter ett par år med PhotoScape börjar bildredigeringen till designer funka bra, även om det blir en del trix innan det blir som man vill...

    SvaraRadera
  9. Åh fy... Åh fy. Jag känner igen den där oron. När tankarna kryper på frampå natten brukar jag byta kanal och tvinga mig själv att repetera finaste minnena med helt andra personer. Tänk om man bara kunde ta det som det kommer, men det kanske är inbyggt att man ska grubbla halvt ihjäl sig....

    KRAM!

    SvaraRadera
  10. Therese07:54

    Skickar en kram!

    SvaraRadera
  11. Anonym08:06

    Förstår att de är jobbigt. Inte för att de är någon tröst men Aina har levt sitt liv och vill nog själv att de ska gå fort nu på slutet. Tror de kommer gå jättebra för din mamma med operationen så tänk posetivt. Tyvärr kommer tankarna ändå men fyll nuet med minnen för dom har du alltid kvar.
    Kram // Jenny

    SvaraRadera
  12. jag vet precis vad du går igenom och det är så fruktansvärt tungt :-(
    Nu är det inte min mamma som är så sjuk utan min svärmor men det känns ändå förjävligt.
    Kramar till dig!

    SvaraRadera
  13. Tunga saker att bära. Jag som förlorat min mamma i cancer vet vad det innebär att vänta på besked om hur det ska gå. Det är fruktansvärt! Håller alla tummar och tår för att det ska gå väl! Det fina i allt elände är att man inte går sönder hur ont det än gör. Man växer och får med sig det där som kallas livet och livserfarenhet, även om man helst vill vara utan såna dyrköpta erfarenheter. Skickar en kram till dig!

    SvaraRadera
  14. Anonym13:22

    Åh fy vilken tråkig nyhet! Håller alla tummar och tår för både Y&A, hoppas, hoppas, hoppas det går bra. Jag tycker verkligen din mamma har fått utstå det mesta redan, vad orättvist! Styrkekramar från Ingela

    SvaraRadera
  15. Usch vad jag lider med dig. Min mor är precis nu på uppvaket efter att opererat bort cancerskit. Det är så knäckande och man är så otroligt liten. Älskade mammor. Skriver lite då och då i min andra blogg, http://sjalvastefan.blogspot.com

    Många kramar till dig.

    SvaraRadera
  16. Huvva Hanna. Känner igen de där med att man tänker. Man tänker alldeles för mycke. Men man ska släppa ut allt som man orka o känner. Jag höll inne med så himla mycke så jag trodde jag skulle sprängas. Men sen när jag väl släppte ut allt så kändes det bättre, för stunden. Jag håller verkligen alla tummar o tår och allt som går att hålla så att allt går bra. kraam

    SvaraRadera
  17. Stor Kram till dig!!!

    SvaraRadera
  18. Vill bara skicka en stor KRAM till dig! Tänker på dig!

    SvaraRadera
  19. Cicci16:16

    Skickar en tröstande kram och hoppas för allt vad jag är värd att mamma och mormor snart blir pigga och krya igen!

    SvaraRadera