Hip hurra för mig idag!

Igårkväll frågade Darlingen mig om det var såhär jag för 10 år sedan såg mig själv som 25-åring. Nä, fick jag vackert svara, 15-åriga Hanna hade nog trott på en helt annat typ av action i vardagen än extraordinära besök på pottan och krig vid frukostbordet om att man inte får gnida en korvskiva i ansiktet.

"-Men för 5 år sedan?" fortsatte han, och där började det brännas. Ett halvår efter 20-årsdagen började vi försöka bli en familj, och det är vi ju nu. Jag trodde nog att någon slags specifik karriär eller utbildning skulle uppta min tid, och jag trodde absolut inte att vi skulle vara bosatta just här, men livet i det stora hela hade jag nog prickat ganska rätt på.

Ska jag gissa ytterligare 5 år framåt så tror och hoppas jag att någon slags plan för mitt yrkesliv har uppenbarat sig, och att jag inte funderar vad jag egentligen ska göra. Om jag bestämmer mig för att jobba på Kappis resten av livet, ja då vill jag att det ska vara ett aktivt val jag gjort, inte att jag är för feg och lat för att ta ett stort steg vidare till något nytt. Annars vet jag inte riktigt vad jag mer ska hoppas på? Jag gillar livet som det är idag, och jag har en känsla av att det bara kommer bli bättre, bättre och bättre.

Att få dela min 25-årsdag tillsammans med Darlingen, Astrid och Åttan i magen, det känns bättre än jag någonsin skulle kunnat föreställa mig ♥